Och inte vilken dag som helst utan den första av detta helt nya år. Dagen som SKA spenderas med skräpmat, nostalgi, byxor med resår i midjan och en svag huvudvärk. Traditioner är till för att hållas. En annan sak som hör till är den årliga årssammanfattningen. Som ett bokslut i livet, ännu en post i arkivet Maria. Vi tar det månad för månad.

JANUARI
Vaknade 1:e januari i staden som för evigt kommer kännas som mitt andra hem - London. Vi hade haft en galen nyårsnatt med Donna och det blev inte allt för mycket gjort den dagen. Ett besök på starbucks i Notting Hill var nog vad vi presterade. Men kanske va de tur att månaden började så lugnt för sen drog den igång fortare än planerat. Under januari hann vi spela in vår video. 20 timmar tog det och jag fick skrubba mig i diskmedel för att bli kvitt sminket vi använde under dagen, men det var det värt. Påbörjade även årets bröllopsmässor. Start i Stockholm som vanligt. Mysigt, som vanligt. Nela vid min sida, hotellrum, snö och tjejsnack. En bra början på ett år.

FEBRUARI
Fler bröllopsmässor, fler hotellnätter, fler städer, mycket jobb. Längtan efter att få lämna landet började göra sig påmind. Det fanns något som lockade 1 1/2 timmes flygresa bort. Så jag stack igen. Levde lite för stunden. Hoppades på det bästa kanske. Vad vet jag, kul var det i alla fall och återigen visade London mig sön bästa sida. Fick underbara dagar med Donna, shopping, skratt, kärlek och allt kändes väldigt lätt ett tag. Men, allt har ett slut och så även detta. Väl hemma igen fyllde min bästa Helen 25 år. Denna milstolpsålder som skulle komma att stressa mig hela våren...

MARS
Ja va hände i mars egentligen? För mig var det nog mest en dimma av saknad och att känna sig lite vilsen. Hittade liksom inte riktigt min plats och ville mest bort hela tiden. Ganska exakt ett år hade gått sedan jag blev singel och livet kändes nog lite sisådär just ned denna månaden. Jag var egentligen mycket bestämd över vad jag ville men vägen dit var fruktansvärt krokig och trots försök så gick det inte riktigt att nå fram. I slutet av månaden fick jag ett besök. Ett besök som såhär i efterhand nog egentligen var ett farväl, men ibland kan man inte se sådant när man står mitt i det.

APRIL
Våren började komma och med den ljuset. Vi gick ut med barn och fika för att andas frisk luft igen. Man kunde släppa den riktigt tjocka jackan. Egentligen var de under denna månaden som det började gå riktigt bra igen, men det förstod jag inte förrän några månader senare. En dag läste jag nämligen en tweet komponerad av en mycket gammal vän. Av någon dunkel anledning svarade jag på denna tweeten och dessa 140 tecken blev början på något väldigt stort. Dock gick det som sagt inte över en natt så i slutet på april stundade ännu en resa till London, denna gången med Nela som sällskap. Det blev den sista resan till London 2012.

MAJ
Något hade börjat hända och mitt i en mycket stressig jobb period kände jag helt plötsligt att jag hade all tid i världen att prata i telefon 4-10 timmar (!!) om dagen. Det var vår och i mig kom alla känslorna på en och samma gång. Ett farväl ledde till ett möte. Ett möte som ledde till fler möten. Och dessa möten ledde till leenden som ledde till skratt som ledde till värme osv. För den andra parten i denna saga ledde det till väldigt många resor från Göteborg till Skåne. Jag mådde äntligen riktigt bra igen och närmade mig en mycket djup känsla som jag länge hade saknat. Så djup så att inte ens en otroligt överförfriskad kväll i Helsingborgs klubbvimmel kunde stoppa den.

JUNI
Den 9:e juni blev det vi. Och som vanligt var detta något vi kom på i efterhand. Tydligen gör jag ofta så, upplever saker i efterhand. Som om jag inte riktigt klarar av verkligheten just i stundens hetta utan uppskattar den bättre om jag får kika på den sådär lite från sidan. Hur som helst, det blev vi. C+M. Och efter en housefestival i Stockholm var det dags att ta itu med det där jag hade fasat för. Att fylla 25. Det blev bra, speciellt eftersom jag fick fira min dag med världens bästa sällskap på en mysig restaurang i Göteborg.

JULI - AUGUSTI
Sommaren blev mest ett töcken. All trötthet kom ikapp när jag äntligen slappnade av helt. Jag tog chansen att vara ledig. En, med mitt yrke, väldigt dyr chans men ack så välbehövlig. Sommaren -10 och -11 hade varit ganska tunga så att bara få vara i nuet, vända lite på dygnet och njuta kändes obeskrivligt skönt. Jag jobbade nästan ingenting (på gott och ont), pendlade mellan 3 städer mest hela tiden och njöt av en förvisso kylig men lugn sommar. Inte förrän i slutet av augusti vaknade jag till liv igen. Som vanligt i mitt liv blev detta ett uppvaknande av pang-boomkaraktär. RTS skulle ut och fara. Skolan började. Allt det allvar som jag tryckt undan under sommaren kom tillbaka och det var dags att kliva ur nyförälskelse-bubblan.

SEPTEMBER
Jag reste större delen av September. Varje helg innebar en ny svensk stad. Samtidigt skulle jag och min kärlek anpassa oss till att ha måsten igen. Det var kul men inte alltid så lätt och snart så började tankarna kring vad framtiden skulle föra med sig att snurra. Jag bodde i Malmö. C i Göteborg. Pendlingsavståndet var mindre charmerande ju mer vi tänkte på det, och med ett yrke som kräver en del resor (mitt alltså) så blev det lite för lite tid kvar till oss. I övrigt var september en kul månad. Många roliga jobb, nystart på många fronter och en ny liten familjemedlem, Nana, såg dagens ljus.

OKTOBER
Fler resor. Fler städer. Mycket tid i bilen, med tjejerna, på väg mot nya nattklubbar. Höstlov i Göteborg, och planer på att byta hemstad. Vi hade vid denna tid insett att vi bägge ville hem till staden vi båda vuxit upp i. Men även när man bestämt sådant så tar det ofta lite tid att klura ut hur man ska skrida till verket. Var skulle vi bo? Och hur skulle våren se ut?

NOVEMBER
Denna månaden innebar i princip enbart jobb för min del. Jag dubbeljobbade ibland, trippeljobbade ibland, men jag gillade det. Jag tror att jag behövde en period av rutiner, eller VI kanske behövde det. För första gången på länge var jag också tillbaka i HBG en längre period. Ovant men skönt att ha nära till människor som man tycker så mycket om. Vi lånade min blivande svägerskas lägenhet och började jaga efter något eget på riktigt. RTS gjorde årets sista spelningar i slutet av månaden och bestämde sig sedan för att ta en paus. Det närmade sig jul och man blev tvungen att knäppa vinterjackan ända upp i halsen. Vi drog upp planer för julafton och nyår och trots massa järn i elden så blev det en bra månad.

DECEMBER
Årets sista månad blev rätt tung. Ett gäng omständigheter gjorde det ganska svårt att hitta julstämning, i alla fall till en början. Tillsammans blev vi tvungna att hantera oväntade situationer och som man brukar säga "inget ont som inte för något gott med sig". Allt slutade lyckligt och vi blev, om möjligt, ännu säkrare på varandra. Vi hittade även lägenhet denna månaden så i skrivande stund längtar vi båda efter att få flytta! Snön kom och hjälpte oss hitta julstämningen. Vi stack till STHLM för att byta fokus ett tag och sen kom julen och upptog större delen av våra tankar.

2013 kommer innebära många förändringar. Just nu känns det lite som att försiktigt trippa ut på en okänd is och krampaktigt hålla tummarna för att isen håller. Det kommer att bli bra. Det blir det alltid.

Tack 2012 för allt! Nu ses vi aldrig mer igen.

Jag borde börja med en ursäkt egentligen, men det enda jag kan skylla på är tid, och med det menar jag bristen på tid. Därav vänder jag på det och använder just detta som dagens inspiration. Tid. Bristen på den, frustrationen kring den, besluten om den, minnet av den och hoppet inför den.

Att det är brist på tid i min tillvaro är inte så svårt att förstå. Adderar man en ständigt pågående pr-turné, ett distansförhållande, familj och vänner i en stad 45 minuter bort, frilansjobb och möten överallt så blir summan KAOS. Vid detta laget så handlar det inte om att packa upp väskor utan enbart om att packa om dom. Det blir ett evigt schemaläggande av rang som ofta slutar med att man har fel väska med sig och får bära oerhört omatchande kläder och kamma håret med en gaffel i brist på borste. Det går, men det finns roligare situationer, tro mig.

Frustrationen ligger främst i den tiden som bara går. Tiden som man lägger på att få ihop resten av tiden, tiden som bara försvinner och tiden som man väntar ut, för att nå något man längtat efter och kämpat för. All denna tid upplevs ofta som väldigt onödig tid. Tid som går till spillo. Självklart även frustrationen kring tiden som inte räcker till, eller tiden som man önskar att man kunde stoppa. Frysa bara en liten stund för att få njuta lite till.

Så till besluten. Besluten kring vad man borde lägga tid på. Vad som kommer vara vettigt i slutändan. Vilka strider som är värda att utkämpa. Men även besluten om vad som komma skall, vart man vill, vad tiden borde få gå åt till. Besluten kring vilka älskade man ska hinna träffa och vilka man pga tidsbrist blir tvungen att sakna.

Under just denna tiden i mitt liv spelar minnet av tiden som varit in mycket i min tillvaro. En ny era närmar sig. En era jag inte anade för bara ett år sedan. Det är dags att bryta upp, börja något nytt överdrivet häftigt och bygga upp en ny spännande tillvaro. Men samtidigt ett tillfälle att se tillbaka och vara tacksam för den tid som varit. För allt vad den tiden lärt mig, för allt jag fått uppleva och allt som byggt den grunden jag idag kan stå på. Det har varit en grymt jobbig tid, men också härlig och lärorik som inget annat.

Detta leder mig självklart in på hoppet inför den tid som komma skall. Hoppet om att bristen på tid ska lätta lite, hoppet om att frustrationen ska bära frukt och att man snart får valuta för den tid man investerat i väntan, schemaläggning och saknad. Starkt hopp om att de strider som man utkämpat inte varit förgäves utan att dom tagit en framåt, i rätt riktning, och att man tog rätt beslut. Hoppet om att det man varit med om hjälper till att skapa en trygg och underbar framtid och att beslutet om att skapa något nytt är ett bra beslut.

Förlåt, det sistnämnda är inte bara något jag hoppas på, det är något jag är säker på. Min bästa tid är nu och den kommer bara bli bättre. As time goes by, liksom :)

Tick, tock, tick, tock...!

Jag pratar väldigt sällan om mitt jobb i just detta forum. Egentligen är det högst medvetet då jag mer använt detta som en liten paus från mitt yrke som jag kan ta till när helst jag önskar. Idag tänker jag dock göra ett undantag. Igår blev jag nämligen påmind om hur enormt mycket jag älskar det jag gör och hur fantastiskt mycket musik har gjort för mig under åren. Hur häftigt det är när allt bara stämmer. När man får spela med extremt duktiga musiker och man känner att man kan göra nästan vad som helst. Underbart. Antar att alla som har ett specialintresse kan skriva under på att denna passion har betytt väldigt mycket, och kanske främst väldigt olika saker, i olika skeden av livet. För mig har det definitivt varit så. Musiken har gett mig kämparglöd, tröstat mig, höjt mig och lugnat mig genom mitt lilla liv. Ibland har det varit tufft som attan och jag har många gånger tänk att släppa musiken och "skaffa mig ett riktigt jobb" men på något sätt alltid återvänt. Det är helt enkelt alldeles för kul för att låta bli. 

Därav, walk down memory lane idag. Enjoy!

Min underbara sångpedagog Ingrid som slet med mig i massor av år/Körslaget 07-08, nyttig tv4-skola/på väg hem från gig i Kungsan med OT/Senza, Senza, Senza.. Detta ljuvliga företag som lagt grunden för mig inom allt i princip. Tagit med mig på resor jag aldrig hade fått göra utan dom. Tacksamhet deluxe!/oändliga rep och soundchecks/Wonderband som jag haft mycket skoj med, både i Sverige och på Malta/bröllopsfin för en av många vackra vigslar/ behind the scenes promoshoot för...eehh...mig!/Melodi Grand Prix i DK. Svårt, nyttigt och underbart!/och sist men inte minst ÄLSKADE Rock The Sexy!!! 

Denna helgen har det gått upp för mig att sommaren lider mot sitt slut. Vet om att det kanske är det absolut deppigaste jag skulle kunna komma med just nu. Eller?

Igår satt jag och mina tjejer och spånade om framtiden. Om hur vi alla befinner oss i någon slags låt-allt-sätta-igång-nu-anda. Och med NU menade vi alla - helst igår. Jag kommer ofta i den sinnesstämningen inför säsongsskiften men i år känns det speciellt. Nästan som nyår när man står där med tusen förväntningar som man hoppas ska infrias under det kommande året. Lite så, fast inför hösten. Kanske, eller troligen, har detta lite med åldern att göra. 25 känns som en liten milstolpe på så vis att man liksom tröttnat lite på att flacka runt så förbannat i tillvaron. Helt plötsligt vill man kunna säga att man åstadkommit något, skapat något, byggt upp något. Detta gäller, för mig, på alla plan. Just nu längtar jag efter att flytta till större, bygga ett mer långsiktig hem, göra (komet)karriär, kasta alla gamla reafynd i min garderob till förmån för klassikerna man alltid drömt om, fylla min frys med annat än glass och is, skaffa ett arbetsrum med enbart fungerande pennor och ett stort skrivbord där jag skulle sitta och uträtta stordåd. Snälla, ta mig inte helt på orden, allt detta kommer inte ske i höst men OJ vad jag VILL!!

Det är ganska häftigt när man inser att ens drömmar inte längre handlar om blöta nätter på svenskpräglad charterort utan om större saker, mer långsiktiga saker. Varje period av livet har självklart sina dilemman och funderingar och jag tryggas väldigt i att mina vänner verkar uppleva liknande tankar. Plötsligt är det liksom så nära alltihop och jag upptäcker mig själv vara helt tillfreds med att någon i mitt umgänge säkert kommer bjuda in till bröllop/scora ett drömjobb/bli gravid/köpa hus inom det närmsta. Denna Svenssonfälla som jag fasat så gruvligt känns plötsligt välkomnande och på sin plats. Det får lov att ske snart, helst inte allt på en gång, men jag kan vänja mig vid tanken. Lätt. Det går fint att lägga dom första byggstenarna till vad som förhoppningsvis ska bli hållbart och långvarigt.

Så om vi nu ska vara konkreta så hade jag gärna sett att:
- Mitt älskade RTS slagit STORT och blivit mitt heltidsjobb.
- En större lägenhet införskaffades.
- Dom bitarna av mitt liv jag anser vara lite opraktiska idag blev lite mer praktiska.

Typ så. Typ gärna nu.

Hösten må vara grå och seg, ja, men den innebär också en nystart. En möjlighet att göra om och göra rätt. Glömma och gå vidare. Sikta lite högre. Förverkliga lite mer. Jag vill köpa nya kollegieblock block och fylla dom med nya ord, nya tankar, nya listor och det är just därför hösten finns till. Som en andra chans för alla nyårslöften. Som om nyårslöftena helt plötsligt insåg att dom hade kvar att "ringa en vän" eller ta "50/50" och på så vis hitta rätt innan det var dags att se sig besegrad och skapa nya nyårslöften.

Så kanske är inte hösten så deppig. Kanske är det just bara ännu en möjlighet att lyckas med ännu mer? Med detta absolut INTE sagt att jag tröttnat på sommaren än, tvärtom. Jag har inte ens badat i havet än ju!! Lite till tänker jag nog krama ut av denna sommaren minsann.

Det har varit en helt ljuvlig sommar med vackra vänner, nyfunnen kärlek, långa nätter, lata dagar, nya bekantskaper och många skratt och kanske är det just tack vare detta som jag tror att vi går en bra höst till mötes?! En nyttig andra chans, en fräsch start, en tid av möjligheter.

Snart, men kanske inte riktigt än :)

Detta är så INTE jag, men ibland gör jag undantag och släpper funderandet för en stund. Typ idag. Idag är en sådan extremt lugn dag som till störst del spenderats i sängen med lugn bakgrundsmusik som ända sällskap. Ja, och datorn, det vill säga. Flicka som jag är händer det att jag fastnar på diverse klädsajter och drömmer mig bort. Typ som idag. Därav en liten önskelista inför hösten.. Bara en liten :)

Vinröd klänning Gina Tricot/grått linne Gina Tricot/pumps Nelly/svart klänning med luva Gina Tricot/svarta vida kostymbyxor H&M/militärfärgade byxor Zara/batikjeans BikBok/hoodie BikBok/vinröd fransig jacka Gina Tricot/kappa med nitar på ärmarna Zara/paljettkjol Nelly/militärjacka (Modströms) Nelly. 

Nej, man kan INTE köpa lycka, jag vet. Men om man redan är lycklig skadar det väl inte att vara snyggt klädd? Eller?

:)

Förlåt, jag är seriöst SÄMST på att blogga nu under sommaren. Skyller på allt - vädret, känslorna, tiden, orken, solen (eller kanske regnet?), luften. Hur som helst my bad, men nu laddade jag iaf ner appen så har vi tur blir det lite ordning. Eller..

Äntligen har jag något i huvudet iaf och idag handlar det om att vara rädd om saker. Eller, kanske inte saker, då materiella ting är förgängliga men iaf om varann. Om att inte missa var det är man faktiskt har.

Igår åt jag middag med mitt tjejgäng. Vi har hängt ihop i 15 år, alltså 3/5 av mitt liv. Nu när jag skriver det inser jag plötsligt hur stolt jag är över detta, och främst hur stolt jag är över dessa tjejer. Vi är så sanslöst olika sim 6 tjejer kan vara men där är starka band som binder oss och som håller oss kvar hos varann. Ibland kan jag undra vem jag hade varit utan dessa damer. Utan deras stöd, skratt, input och kärlek. Troligtvis inte densamma. För det är något speciellt med den tryggheten som uppstår bland gamla vänner. Man liksom bara vet att dom alltid finns där, att dom alltid förstår, att man alltid kan bolla sina tankar med dom och även om dom inte alltid håller med en så stannar dom och kämpar med en när det är motvind. Då vi alla valt olika banor och vägar i livet men alltid funnits kvar hos varann kan jag inte hjälpa att se en liten koppling, om inget annat så för min egen del. Jag tror inte jag hade vågat ge mig in i vissa uppenbara risker om jag inte visste att dom fanns där om jag ramlade. Utan tryggheten dom gett mig under åren tror jag inte att jag vågat vidga mina vyer på det sättet jag gjort. Inte vågat ta för mig lika mycket iaf. Det får mer än gärna vara stormigt ute på havet så länge man vet att en lugn hamn väntar när man kommer tillbaka. Så tjejer - tack för alla gånger ni hållt mina händer, torkat mina tårar, skrattat med mig, dansat med mig, analyserat sönder saker med mig och låtit mig vara precis den jag är. Ni är fantastiska och otroligt viktiga för mig, glöm aldrig det.

Åter till temat. Att vara rädd om varandra. Det är inte alltid en spikrak väg. Ibland tycker man olika, ibland har man själv fel, ibland sårar man varandra, ibland är det grymt svårt att vara rak och ärlig men i grund och botten är det alltid värt det. För bara där denna ärlighet kan få plats, bara där man kan våga lägga ner sin sköld och bara vara utan rädslan för att få en kniv i ryggen, bara där kan den djupa kärleken gro. Den kärleken som orkar och som vill, även när det är svårt.

Jag är en person som har väldigt svårt att säga adjö, att ge upp och gå vidare och detta har jag verkligen fått träna på vid några tillfällen för självklart kan inte alla relationer gro och bli starka och fina. Ibland är det nog helt enkelt inte meningen. Med tiden har detta gett att jag lyckats göra mig av med en del mindre bra relationer till fördel för de goda relationer jag har. Tacka fan för det. På riktigt. Jag är verkligen ingen liten Jesus som kan frälsa allt och alla (tro mig, jag har försökt), men jag har lärt mig att vara ännu mer rädd om mina goda relationer tack vare erfarenheten av de misslyckade. Så tack även till dom avslutade relationerna, ni var nyttiga, och tro mig när jag säger att jag kämpade hårt även för er!

Ta inte varann för givet, säg ifrån, kompromissa, stötta och älska. Det kan leda till livslång kärlek, och den kärleken vill ingen missa.

I vanlig ordning har jag nu sett/hört något som fått kugghjulen i mitt huvud att spinna i en sällan skådad fart. Denna gång kanske det inte blir den tydligaste av röda trådar, men ändå liksom. 

Vad jag nyss sett är en dokumentär om New Age. Eller kanske snarare om tankens kraft och vad man kan uppnå med hjälp av goda tankar. Det hade varkligen varit en överdrift att säga att jag till fullo tror att man kan uppnå vad som helst med hjälp av goda tankar eller att man ALLTID ska vara positiv för att få ett så positivt liv som möjligt. Jag kan verkligen inte alltid vara positiv, och i ärlighetens namn så tror jag mycket starkt på att avreagera sig ibland. Skrika, gråta och svära tills man inte orkar mer. Absolut, trist på många sätt, men ibland nyttigt. MEN, visst ligger det något i detta med tankens kraft. Positiva tankar = positiv syn på livet och så vidare. 

Så enormt praktiskt det hade varit om man jämnt och ständigt kunde se alla motgångar som en väg till framgång. Jag är det första att skriva under på att jag inte direkt alltid sett det så. Det har funnits otaliga tillfällen då jag verkligen enbart lyckats formulera frågan "varför måste detta hända mig?" eller "varför måste jag ta mig igenom detta?" Det finns inget svar på sådana frågor och alternativet till att faktiskt ta sig igenom det jobbiga är inte speciellt lockande. Ibland bara måste man. Flera gånger har jag verkligen trott att det inte ska komma något positivt alls ur det jobbiga. Den idén var fel. På tok fel. 

Nu till kärnan i detta flummande - det kommer trots allt något positivt ur allt. Oj oj oj, så moralpredikande jag lät nu! ABSOLUT inte min mening, men detta är sanningen. Man lär sig något på vägen. För min högst personliga del har det nästan alltid handlat om att lära mig sätta gränser. Då menar jag nästan alla sorters gränser. Det fanns verkligen en tid då jag inte ens i mina vildaste fantasier kunde sätta gränser för vad som var välvilja och utnyttjande, vad som var för mycket och vad som var för lite, hur mycket min kropp verkligen orkade med och hur många järn i elden jag klarade av att ha samtidigt. Låt mig nu understryka att jag inte lyckats sätta alla dessa gränser än, men I'm getting there. Vissa gränser har jag i alla fall börjat lära mig. Till exempel vilka mäniskor som hör hemma i mitt liv och var gränsen går för personer som INTE hör hemma i mitt liv. Detta var en otrolig upptäkt för mig, att man faktsikt kunde sätta ner foten och klara av att fullfölja ett nej. Inte bara följa med strömmen och leva på sina fantasier (jag är väldigt bra på att leva på fantasier och förhoppningar) utan kräva ett visst lugn omkring sig. Herregud vad lugnt mitt liv varit sedan denna insikt drabbade mig. Ibland nästan FÖR lugnt! Självklart, det är inte så svart-vitt som jag kanske lyckas framställa det nu, men den eviga gråskalan som jag har ägnat många år av mitt liv åt var totalt onödig! Alltså, snabb matte, svår situation att hantera men utgången gav så otrolig mycket. 

Ibland när jag läser gamla inlägg önskar jag att jag kunde få åka tillbaka i tiden och ge mig själv en kram (allternativt en spark i rätt riktning). I vissa perioder var det verkligen ett skämt för mig när någon yttrade orden "det blir bättre" för det var det absolut sista jag trodde att det skulle bli. Jag hade så jävla fel. Till och med det som jag trodde var bra visade sig kunna vara LITE bättre. Det visade sig att jag var värd LITE mer och kapabel till BETYDLIGT mer. Tack till alla er som sa att det skulle bli bättre och som kramade mig när mitt framtids-jag inte kunde. Ni hade så rätt. Det blev så mycket bättre. 

Jag kommer nog aldrig fastna för New Age, och jag tror att jag för evigt kommer provoceras av människor som ALLTID tycker att glaset är halvfullt. Ibland blir jag bitter, arg, förbannad så jag skriker men tro mig - jag vet var gränsen går nu. Tack vare alla er som hjälpte mig hitta mina gränser, som jag fick skrika på och vara hopplös inför, till och med er som trädde över mina gränser. Ni hjälpte mig värdesätta det som sker idag. Ni lärde mig vad kärlek och godhet är. Och ni skrattar med mig idag. Det är så sjukt stort, så tack!

Carola sjöng en gång att "störst av allt är kärleken". Hon ljög inte. På riktigt. Det finns verkligen inget i livet som påverkar en så mycket som kärleken gör, vare sig det gäller kärleken till en partner, en vän, ens arbete, livet. Med det sagt så finns det heller inget som kan lyfta en så högt (och dessvärre även sänka en så lågt) som kärleken. 

Läste precis en sak som fick mig att tänka på en viss sorts kärlek nämligen den där djupa, okonstlade kärlekn som kan uppstå om man är riktigt trygg hos någon. Alltså, den där kärleken som går över allt, som tål en dålig dag, som man kan vila i och som stärker en när man behöver det som mest. 

Jag vet inte, för jag har inte provat substanser, men jag undrar om något kan göra en så hög som den kärleken jag precis beskrev. Jag tror dock inte att det finns det. Skulle faktiskt kunna ta gift på att det inte finns något större. Seriöst, fy fan vad häftigt att komma hem till någon som älskar dig ovillkorligt trots att du haft en skitdag, det ösregnar och du är arg som ett bi. Eller att kolla TV4s fredagsunderhållning, halvsovandes på bröstet på den du älskar mest. Jag tror att det är i just dom högst vardagliga situationerna som den djupa kärleken uppstår. Den kärleken som inte till 75% bygger på passion, utan den riktiga kärleken. Den som orkar. Den som håller. 

På söndag ska jag hälsa på min farmor och farfar. Dom har varit gifta i 64 år. Herregud, kan ni tänka er? Ovan på det har dom varit ett par i ytterligare 3 år så dom har alltså hängt ihop i 67 år. Det måste ha funnits många tunga och tråkiga dagar på dom 67 åren, men fortfarande idag håller dom alltid varandra i handen när dom somnar. Är det inte vackert? Jo, för det är det. 

Lite filosoferande såhär på fredagskvällen. Inte jättelångt denna gången för jag måste somna tidigt. Viktig dag imorgon som jag uppdaterar er om en annan dag. Just nu vill jag bara vila i kärleken lite. Bara ett tag sådär. 

p.s lånade din bild Steffi (www.whitebullets.blogg.se) <3